“Penningen och anden” är tre stycken artiklar i tidningen DN skrivna av Wilhelm Peterson-Berger. De publiceras under augusti månad år 1924 och uttrycker starkt kritik emot grundandet av tonsättarnas nya “betalningsbyrå” – Stim.
En idealistisk kritik emot Stim
År 1919 får Sverige sin första upphovsrättslagstiftning baserad på det immateriella verket och upphovspersonernas förutsättningar förändras kraftigt. FST (Föreningen Svenska Tonsättare) skapas år 1918 och den organisationen grundar i sin tur Stim år 1923. Grundarna av FST och Stim är verksamma upphovspersoner, men det uppstår tidigt en intern konflikt och Wilhelm Peterson-Berger lämnar båda organisationerna i protest.
I gränslandet mellan nationalromantiken och den nya tiden står Wilhelm Peterson-Berger som en klenod från en svunnen epok och stretar emot det nya. När han år 1924 skriver artiklarna ”Penningen och anden” i tidningen han arbetat för i 28 år, är det på en och samma gång en uppgörelse med den materialistiska samtiden som en långt gången personligt dispyt med hela övriga musikvärlden som på många sätt lämnat honom utanför.
Han hade ända sedan 10-talet talat om musikkulturens ”förkrympta och tynande tillstånd” och han uttrycker nu tydligt sin idealistiska och traditionalistiska syn på konst. Några år tidigare hade han kritiserat operan i Stockholm för att de inte längre fostrade publiken utan istället satte upp sådant som var populärt. För Peterson-Berger var syftet med all konst att visa hur människan borde och kan bli, inte visa hur hon var.
I artiklarna skriver han att Stim inte bara är en dålig idé ur ideell synvinkel, ersättningen från Stim kommer heller antagligen inte få någon verklig betydelse för tonsättarnas ekonomi. Och om Stims organisation ända mot förmodan skulle fungera, så är även det negativt, eftersom tonsättarna då inte kommer kunna undvika frestelsen att skapa ”för att sälja”.
Som ett resultat av ”Penningen och anden”-artiklarna går Peterson-Berger ur Stim. FST hade han redan gått ur sedan i slutet av 10-talet. Senare samma år kallar han de som styr FST för sina ”svurna fiender”, och menar att han inte kan vara medlem i Stim på grund av ”motviljan att se sin dyrbaraste egendom i händerna på personer för vilka man ej kan hysa något förtroende”. År 1932 går dock Peterson-Berger med i Stim igen. Möjligtvis hade det att göra med att Stim faktiskt genererade mycket pengar som han inte fick del av genom att stå utanför.
Man kan kalla hela denna episod i Stims tidiga historia för farsartad. Men man får ändå ha i åtanke att Peterson-Berger på den tiden var en av de mest etablerade tonsättarna i Sverige och, som han påpekar i artiklarna, den som troligtvis tjänade mest av alla ekonomiskt på att upphovspersonerna nu fått skydd för sina alster. Jag tycker artiklarna är intressanta eftersom Peterson-Berger här tydligt uttrycker sin ideologi och syn på konstens syfte. Och än i dag dyker då och då liknande romantiska idealistiska tankar upp i idédebatten kring upphovsrättens vara eller icke-vara.
Ladda ned PDF-filen och läs själv.
Utvalda citat:
”Stims” idé var mig från första början motbjudande, småaktigt tarvlig, stridande mot allt verkligt konstnärligt åskådningssätt.
”Stim” och alla dess motsvarigheter i andra länder är blott ett enda överväldigande bevis på musikens och den äkta konstnärlighetens oerhörda nedgång i Europa. Ett enda monumentalt missförstånd av konstnärens ställning till och i samhället.
Kompositörerna skola hädanefter få sitta och håva in massor av ettöringar…
Egentligen borde uttrycket ”en rik konstnär” låta lika illa och löjligt som ”en rik munk”. Men det gör det inte och nu mindre än någonsin. En konstnär kan och bör bli rik, det tycks man nu mena både i penningens och andens världar. Ja, att han kan, må vara medgivet, men att han bör? Nej. Han skall ha viktigare ting att tänka på, och om penningen ändå uppsöker honom, måste han förstå att hålla honom kort som en hemlig fiende, den där i en tjänares skepelse blott lurar på tillfälle att dra sin husbondes själ ned i djupet.
Men just därpå igenkännes den äkta konstnären, den äkta andlighetens förkämpe, att han icke har det ringaste svårt för att leva ett enkelt och anspråkslöst liv.
Nej, mina herrar tonskalder, om ni nödvändigt måste sammansluta er, så gören det åtminstone för något ideellt och konstnärligt mål! Till exempel för att dryfta hur inom andens värld medelmåttan bäst kan bekämpas och inom penningens den aurea mediocritas, den medelväg mellan fattigdom och rikedom, förlamande nöd och förslappande överflöd, kan nås som den romerska ske skalden kallade gyllne, därför att den uppväger allt guld i världen.
Artiklarna transkriberades av Emanuel Olsson år 2014 i samband med en uppsats i idéhistoria på Stockholms Universitet. Inkluderat i transkriberingen är även svaret från Kurt Atterberg, dåvarande ordförande i Stim, publicerad 31 aug 1924 och direktreplik av Peterson-Berger.
Emanuel Olsson 